Träiga folktoner

Militärmusiken och tvärflöjten

Klarinetten i folkmusiken har haft en stark koppling till militärmusiken, där många klarinettspelmän också varit regementsmusiker (omtalat på flera ställen i SVL). Vad gäller tvärflöjten finns ingen lika klar koppling. Några flöjtspelmän som haft militäranknytning finns dock. I källorna till Svenska låtar kan man t ex läsa att "En bleckslagare och flöjtist i Jät Gustaf Johansson var alltid med när beväringen tågade iväg till exercisen på Kronobergshed blåsande marscher etc". I SVL Värmland berättas även om klockaren Alfred Mossberg, som lärde sig att blåsa klarinett och flöjt i det militära (SVL Värmland:189). Flera spelmän har också spelat både flöjt och klarinett.

Inom militärmusiken är den första användningen av tvärflöjt att man hade schweizerpipor (föregångare till piccolaflöjten) som signalinstrument redan på 1530-talet, då man hade en till två pipare i varje fänika (ca 500 man). Från 1617 hade man en pipare på varje kompani, vilket innebar åtta pipare per regemente (Strand 1974:15f). 1722 drogs piparna vid regementena in (a a:17), men 1775 fick man tillbaks en pipare per kompani (a a:19).

För den s k harmonimusiken (marscher m m) användes skalmejor, vilka senare ersattes av oboer, som i sin tur ersattes av klarinetter (a a:62f). Andra instrument, bl a tvärflöjt tillkom senare. År 1788 hade t ex Södermanlands regemente inga flöjter (a a:63). 1798 hade Kalmar regemente inga flöjter, men år 1800 inköpte man dock två oktavflöjter och två tersflöjter, d v s flöjter stämda i F (a a:64). Vid regementet i Linköping hade man åtminstone på 1830-talet 2 tvärflöjter, varav dock möjligen den ena var en piccolaflöjt. (a a:65). Flöjter var alltså inte lika ymnigt förekommande som klarinetter, av vilka det fanns fyra eller fler per regemente (a a:64f).

Tvärflöjten infördes alltså i militärmusiken först kring sekelskiftet 1800, och det fanns aldrig särskilt många flöjtister vid regementena. Det är därför tveksamt om militärmusiken spelat någon större roll för flöjtspelet bland spelmän, och frågan är om det inte finns en starkare koppling till amatörmusiker på herrgårdarna.

Tvärflöjtstyper som använts

Boehmflöjten infördes till Stockholm första gången 1863 (Lundberg 1993:37). Det är inte troligt att den skulle ha införts tidigare i övriga Sverige (möjligen med undantag för Göteborg och Malmö), utan snarare tvärtom. Särskilt på landsbygden lär det ha dröjt ett tag innan den blev känd. De äldre tvärflöjtstyperna fortsatte att tillverkas även efter boehmflöjtens intåg och de var dessutom billigare p g a sitt enklare klaffsystem. 1885 kostade en tvärflöjt av den äldre typen från 12 till 255 kronor eller mera, (a a:30) beroende på hur många klaffar och hur fint utförande man ville ha (olika träslag, mässings- eller silverklaffar, elfenbensbeslag).

När det gäller spelmän födda före 1850 får det anses nästan helt säkert att de spelade på den äldre typen av tvärflöjt, eftersom boehmflöjten inte hade kommit till Sverige i deras ungdom. Även de som är födda senare bör ha spelat på den äldre typen av tvärflöjt. Den nya boehmflöjten hade troligen inte hunnit ut på landsbygden än, och även om det fanns sådana att få tag på så var de dyrare. Om spelmannen skulle lära av en äldre spelman och han spelade på den äldre typen av tvärflöjt bör lärjungen också ha spelat på samma typ.

Tvärflöjter importerades från Tyskland och England, men det fanns även några byggare i Sverige. Den främste inhemske flöjtmakaren var J W Wahl i Landskrona. Han byggde 1830-50 ett "icke så ringa antal" flöjter av ebenholz, grenadilj och buxbom, de flesta med H-fot. En flöjt av grenadiljträ med silverklaffar kostade omkring 230 kronor (a a:29). Andra svenska flöjtmakare var A G Svensson i Linköping, U Bodell i Stockholm, Carlsson i Karlskrona, Abraham Lind i Norrköping och P Borgström i Malmö (a a:30).

Det finns många bevarade tvärflöjter av äldre typ i Sverige, dels på muséer, dels hos privatpersoner. Det är svårt att säga i vilket sammanhang de har använts. Jag känner inte till något exemplar som garanterat har använts av en spelman. På Göteborgs historiska museum finns ett antal flöjter från England, Tyskland och Österrike (Rudholm 1972:8ff). Två vänner till mig har köpt gamla flöjter hos antikhandlare; den ena är tjeckisk och den andra är tysk.

Att döma av de låtar efter flöjtspelare som finns i Skånedelarna av SVL har i alla fall vissa spelmän använt flöjter med klaffar för alla halvtoner, eftersom de delvis går i tonarter som Eb-dur och A-dur.

Det finns även uppgifter om att man tillverkat sina egna tvärflöjter.

Vidare gagnades mycket klarinett av svarvad mazurbjörk försedd med mässingklaffar och dito flöjt, som av gamla kallades "tvärpipa", enär då man blåste, flöjten hölls på tvären i motsats till klarinetten. (EU 19163. Carl Viking, Kråksmåla o Älghult snr, Handbörd och Uppvidinge hdr, Småland)

Man har tydligen till och med gjort klaffar av mässing. Det är tveksamt om dessa hemgjorda flöjter hade konisk borrning, eftersom detta kräver specialverktyg. Även från Boxholm i Östergötland samt från Ärtemark i Dalsland finns uppgifter om att man har gjort tvärflöjter själv.

Repertoar

De låtar som finns efter flöjtspelmän i Skånedelarna av SVL ger ett visst underlag för att studera vilken typ av låtar man har spelat. Det finns även låtar efter flöjtspelmän i handskrivna notböcker från Skåne och Uppland från 1800-talet, men dessa böcker har jag inte hunnit att leta upp. Jag utgår därför endast från materialet i SVL. De låtar som hänvisas till i detta avsnitt finns i bilaga 1.

Efter Johan Jakob Bruun (1818-1889) finns 22 låtar och fem sånger upptecknade i SVL Skåne, del 2. Om Bruun sägs följande:

Johan Jakob Bruun var född 1818 i Kävlinge och dog 1889. Enninger, som ofta spelade tillsammans med Bruun på allmogegillen och danser, skriver om honom följande: "Bruun var en god flöjtist och mycket förtjent i musik; han hade ett gott minne i allt. Till följe hans klena ögon kunde han på de sista trettio åren ej sysselsätta sig med något men kunde ändå vägleda sig. Han existerade med att blåsa till dansmusik, då han hälst ackompagnerade till fiol". En annan person som kände Bruun, vilken var bekant för sin originalitet, skrev att han på sin musik förtjänade så mycket att det räckte till tobak och "garderobsförbättring". (SVL Skåne 2:110)

Att Bruun var en god flöjtist framgår också av de upptecknade låtarna. Jag har provat att spela igenom dem själv på en tvärflöjt med sex klaffar (Eb, F, långa F, G#, B och långa C) och en del av dem är ganska svårspelade. En del av låtarna är i tonarterna F-dur, B-dur och Eb-dur, som inte är helt lättspelade på den äldre typen av tvärflöjt. D-dur, G-dur är de tonarter som är lättast att spela och A-dur, E-moll, C-dur, D-moll, A-moll och G-moll är också tämligen lätta att spela.

Det sägs om Bruun att han helst ackompagnerade till fiol, men om detta betyder att han spelade en stämma eller följde med i melodin är inte klart. Han har ju uppenbarligen kunnat spela alla de låtar som är upptecknade efter honom.

Låtarna efter Bruun i SVL Skåne är nedtecknade av fiolspelmannen och violinisten John Enninger, som samlade in närmare 2000 melodier från olika spelmän (SVL Skåne 2:108). Det är inte säkert att de låtar som finns upptecknade efter Bruun är representativa för vad han brukade spela, utan det kan vara så att upptecknaren har frågat efter äldre eller ovanliga låtar, eller att han fastnade för låtar han ej hade hört förut. Dessutom har man vid utgivandet av Svenska låtar valt ut endast 181 låtar ur Enningers samling (SVL Skåne 2:109), vilket ytterligare kan ha påverkat urvalet.

Vad jag kan se överensstämmer Bruuns låtar ganska väl med de typer av låtar som annars förekommer i Skånedelarna av SVL, d v s polskor, valser och kadriljer. Vad gäller fördelningen på olika tonarter finns inget anmärkningsvärt jämfört med fördelningen i resten av SVL Skåne, förutom att en stor del (över 40%) av låtarna går i moll, vilket dock knappast beror på att han spelar flöjt. Förutom denna anomali, som kan bero på att det är många äldre låtar, får man nog säga att låtarna är ganska typiska för SVL Skåne. Det skulle innebära att man hade en gemensam repertoar för fiol och flöjt (och troligen klarinett också), vilket i och för sig är rimligt eftersom samspel nämns på flera ställen.

En av låtarna (nr 509) går upp till d3, vilket är tämligen problemfritt på tvärflöjt, och en (nr 527) går till och med upp till e3, vilket är svårare, eftersom greppen i tvärflöjtens tredje oktav blir ganska konstiga. Bruun har skrivit denna låt själv, och det skulle kunna vara så att han går upp till e3 för att visa hur styv han är på flöjt. I danslåtar går det rimligt lätt för en skicklig flöjtspelare att använda e3, men högre toner skulle bli svårt att använda, eftersom det blir svåra greppväxlingar från t ex e3 till f3. I den irländska tvärflöjtstraditionen har jag hört många låtar som går upp till c3, några som går upp till d3. Jag har även hört en av de skickligaste tvärflöjtsspelmännen där spela en fiollåt som går upp till e3.

Det är intressant att han även spelar en låt som går ner under flöjtens egentliga omfång, nämligen polskan nr 509, som går ner till a. Detta skulle egentligen vara omöjligt, men det går att fuska, i och med att man oktaverar ett kort avsnitt runt tonen, och därmed skapar en illusion av att man spelar de låga tonerna i rätt oktav. Jag har hört flera flöjtspelare på Irland tillämpa denna metod på fiollåtar som går ner på g-strängen.

Spelsätt

Vad gäller spelsättet är det svårt att säga något utifrån de nedteckningar som finns. Det finns några legatobågar och förslag utsatta i några av låtarna, men i flera av dem saknas det helt (eller nästan helt). Troligen har upptecknaren i de flesta fall endast skrivit ner själva melodin, och inte brytt sig så mycket om själva utförandesättet. I polskan nr 509 finns några bågar utsatta, men jag finner det troligt att låten har spelats mer legato än som är utskrivet. Det blir annars väldigt hackigt när det som i de två första takterna bara är sextondelsfigurer. Polskan nr 512 har förhållandevis fler bågar, och den har möjligen spelats såsom den är skriven.

I valsen nr 539 och polskan nr 540 finns i alla fall en tydlig markering av hur de har spelats, nämligen de korta tonerna följda av en paus i början av repriserna ( notbild ). I polskan nr 540 finns även både enkla och dubbla förslag utsatta. I näst sista takten i båda repriserna finns ett enkelt förslag mellan två toner av samma tonhöjd. Detta är intressant eftersom detta också är mycket vanligt förekommande i den irländska traditionen, och då används för att skilja två toner på samma tonhöjd år istället för att artikulera dem. Detta är från början troligen ett säckpipeornament, eftersom detta är enda sättet att spela två toner i rad av samma tonhöjd på en säckpipa. I den sista takten i båda repriserna finns också dubbla förslag, som används som ett slags utfyllnad mellan två åttondelar i en fallande figur:

Samma typ av figur finns också i polskan nr 550.

I polskan nr 574 finns också en del förslag, samt en hel del legatobågar. Det är dock oklart om låten är upptecknad direkt efter Bruun, eller om Enninger har tecknat ned sin egen version.

Valserna och kadriljerna har överhuvudtaget inga förslag och väldigt få legatobågar utsatta. Om de har spelats så, eller på något annat sätt är svårt att säga.

Vad gäller hur tonerna har artikulerats finns några olika möjligheter. Inom konstmusiken artikuleras toner med ett `t', eller omväxlande `t' och `k' (s k dubbeltunga). I den irländska tvärflöjtstraditionen används `t'-artikulation i varierande grad av olika spelare, och vissa spelare använder även dubbeltunga. Här finns också ett annat sätt att artikulera toner, som närmast påminner om en återhållen hostning. Vilket eller vilka sätt som använts i den svenska traditionen kan man endast spekulera i.

Samspel mellan fiol och flöjt, eller fiol, flöjt och klarinett finns omnämnt från flera håll, och verkar ha varit vanligt. Hur det sedan har varit; om man spelat melodin unisont, grovt och grannt eller i stämmor går inte att säga.

Sammanfattning

Det har alltså under 1800-talet och början av 1900-talet funnits en utbredd tradition att spela folkmusik på tvärflöjt i de södra delarna av Sverige, upp till Hälsingland, Västmanland och Värmland, men framför allt i Skåne. Tvärflöjt har ofta spelats tillsammans med fiol och klarinett. Repertoaren verkar ha varit densamma som för fiol. Man har spelat på den äldre typen av tvärflöjt med konisk borrning och enkelt klaffsystem. Troligen har man mest spelat på importerade flöjter eller flöjter från några svenska instrumentmakare. Viss egen tillverkning av flöjter har dock förekommit.. Hur man har spelat (staccato - legato, ornament) är svårt att säga utifrån de uppteckningar som jag har funnit, men här finns i alla fall en betydligt fastare grund att stå på än för den svenska säckpipan.

Det finns en hel del möjliga trådar att leta vidare efter i det material som jag har presenterat här. Det första man kan göra är att söka efter mera uppgifter om de flöjtspelmän som man vet namnet på, t ex i kyrkoböcker och bouppteckningar.

Nästa tråd att söka vidare efter är att hitta fler låtar efter flöjtspelmän. Det bör finnas fler låtar efter Johan Jakob Bruun bland Enningers uppteckningar. Sedan kan man också söka i gamla spelmansböcker, framförallt från Skåne, men även böckerna efter Johan Ramén från Uppland. Det bör också finnas låtar upptecknade av August Strömberg från Jät.

Sedan kan man också söka vidare bakåt i tiden för att finna hur och när tvärflöjten har kommit in i Sverige och svensk folkmusik. Här kan man säkert hitta en hel del uppgifter i importstatistik, privilegiebrev för instrumentmakare m m. Även militärmusikens anknytning till spelmansmusik på tvärflöjt kan utredas närmare. Man kan också ta reda på hur tvärflöjt har spelats fram till våra dagar, och se hur stark anknytning nutida spelmän har till den gamla traditionen.

Det vore också intressant att göra en kartläggning av bevarade flöjter på muséer, hembygdsgårdar och andra samlingar, och se om man kan finna någon folkmusikanknytning för någon av dessa.

Det går säkert också att hitta uppgifter om fler tvärflöjtsspelmän genom att leta i spelmansförbundens material och leta vidare i andra arkiv.

Till sist kan man också göra utvikningar till grannländerna; framförallt Danmark, men även Finland och Norge. Sjöflöjtstraditionen i Norge skulle kunna ha vissa anknytningar till tvärflöjtsspel, och även kunna ge antydningar om hur spelstilen på tvärflöjt kan ha varit.