Innan boehmflöjtens ankomst spelade man i konstmusiken på tvärflöjter med konisk borrning och enkelt klaffsystem, där hålen täcks direkt med fingrarna. Denna typ av flöjt fortsatte att tillverkas långt efter att boehmflöjten slagit igenom, eftersom det fanns en efterfrågan bland annat från militärorkestrar.
När man talar om tvärflöjter av boehmtyp brukar man säga att normalmodellen är stämd i C, medan man säger att tvärflöjter av äldre typ av samma storlek är stämda i D. Detta på grund av att de två nedersta hålen, för C och C#, inte kom till förrän under mitten av 1700-talet (a a). Skillnaden i beteckningssätt beror troligen också på att den skala man får på en äldre tvärflöjt om man ej använder klaffarna är en D-durskala, medan man på en boehmflöjt får en C-durskala om man lyfter ett finger i taget.
Fig 1: Skiss av en tvärflöjt från början av 1800-talet, med klaffarnas namn
Under början av 1600-talet hade tvärflöjten inga klaffar, utan endast sex fingerhål. Den hade då även rak borrning. Halvtoner fick man genom olika gaffelgrepp eller halvtäckta hål (Hamilton 1990:4). Marin Mersenne talar i sin "Harmonie universelle" från 1636-37 om tvärflöjter i två storlekar, stämda i G och D (Mayer Brown 1984).
Omkring 1680 gjordes genomgripande förändringar av tvärflöjtens konstruktion. Instrumentet började att tillverkas i tre (senare i fyra) delar, borrningen gjordes konisk och man införde en klaff för tonen Eb. (Hamilton 1990:5f). Man fick då den flöjttyp som numera kallas barocktravers.
Under 1700-talet var flöjten i D vanligast, men det tillverkades även basflöjter (en oktav lägre), piccolaflöjter (en oktav högre), "flûtes à la tierce" (en ters högre, d v s stämda i F) och "flûtes d'amour" (en ters lägre, d v s stämda i B). (Mayer Brown 1984).
Under hela 1700-talet gick utvecklingen av klaffarna vidare, för att man lättare skulle kunna spela fullständigt kromatiskt. På 1720-talet gjordes de första experimenten med en förlängning av flöjten och två klaffar för låga C# och C. Omkring år 1760 tillkom klaffar för F, G# och B. Då började också klaffarna för låga C# och C bli vanliga. I slutet av 1700-talet tillkom så klaffen för höga C, samt den långa F-klaffen (Mayer Brown 1984), varvid man fick den flöjt med åtta klaffar som var standardmodell tills boehmflöjten kom, även om modeller med färre klaffar fortsatte att tillverkas (Hamilton 1990:8). Det gjordes dock även modeller med fler klaffar, t ex för låga H, eller alternativklaffar för olika halvtoner (Hamilton 1990:27). Flöjter med klaffar för låga C# och C sades ha C-fot och de som dessutom hade H-klaff sades ha H-fot.
En prislista från firma Schott i Mainz från 1825 tar upp flera modeller med olika antal klaffar (1, 4, 8 eller 9 stycken). Dessutom fanns flöjterna att få i olika träslag, eventuellt med elfenbensbeslag, samt med klaffar av mässing eller silver (Baines 1943:313). Detta gjorde att flöjter fanns i olika prisklasser, där de billigare var ämnade för amatörbruk.
Under början av 1800-talet förändrades tvärflöjten i England såtillvida att den fick vidare borrning och större fingerhål, för att få ett starkare ljud. Vissa flöjtmakare i Frankrike tog också upp detta. I Tyskland behöll man dock den gamla typen (Hamilton 1990:12).
Den första boehmflöjten kom till Stockholm 1863 med den gästande flöjtisten Sauvlet (Lundberg 1993:37). Efter år 1866 började boehmflöjter att tillverkas av A G Svensson i Linköping och P Borgström i Malmö (a a:37). 1867 infördes boehmflöjt vid Musikaliska konservatoriet i Stockholm och 1873 i Kungliga hovkapellet (a a:42).
När det talas om flöjt och det framgår vilken slags flöjt det är fråga om är det i alla de belägg (utom ett) som jag har funnit fråga om tvärflöjt. I det enda belägget (EU 29068. Frågelista: Folket i bygden I, s 325. Uppt 1944 av Albin Zernander, Ulvsby) där en spaltflöjt kallas flöjt talas det om "Bleckpipa äller Bleckflöjt". Bleckflöjt skulle då kunna vara en förklaring av ordet bleckpipa.
Spaltflöjter har i äldre tider i spelmanssammanhang inte kallats flöjt, utan "pipa". "Flöjt" verkar enligt vad jag har funnit ej ha använts om spaltflöjter (med något undantag, se ovan). Birgit Kjellström (1980:200) tar upp olika benämningar på pipor:
Namn: Spelpipa (spälapipa, spilåpipa), låtpipa, fingerpipa, träpipa, skallpipa, vallpipa. Spelpipan är en kärnspaltflöjt av trä. Under 1800-talet förekom den veterligen i Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Värmland, Dalsland och Småland, men säkerligen har den varit mer utbredd än så.
"Pipa" och "pipare" har även använts inom militärmusiken. Strand (1974:10) säger:
När man talar om pipa som signalinstrument, menar man i allmänhet schweizerpipa. Denna var en ca 30 cm lång flöjt som till att börja med hade sex grepphål.
Ordet "pipa" har en gammal historia i det svenska språket. Det finns redan i fornsvenskan, men är lånat (via lågtyskan) från medeltidslatinets "pipa" med samma betydelse (Hellquist 1939). Ordet är alltså inte ett ursprungligt ljudhärmande ord i svenskan, eftersom det då p g a de germanska ljudskridningarna skulle ha hetat "fifa".
Ordet "flöjt" förekommer med denna stavning första gången 1680. I äldre svenska har ordets form varierat (floit 1675, fleut 1695, flaut 1834, flauto 1808, flöta 1538, flöt, flött, flöte, flyt). Ordet är lånat från medellågtyskans "vloite", "vleute" och är för övrigt av ovisst ursprung. Det är tydligen inlånat flera gånger i svenskan (a a).
I ett belägg från Gästrikland sägs: "sedan jag hört Greta Stinas Gustav blåsa på sin hemgjorda träpipa med flöjtton, ehuru den blåstes från ändan och ej från sidan som en vanlig flöjt." (Ulma 1933:4 71-76. O D Lindvall). En "vanlig" flöjt var alltså en tvärflöjt. Från Småland kommer följande: "flöjt, som av gamla kallades 'tvärpipa'" (EU 19163. Carl Viking, Kråksmåla o Älghult snr, Handbörd och Uppvidinge hdr, Småland). Det verkar som om man skiljer mellan pipa och flöjt även i Västmanland: "Han började redan i pojkåren att blåsa bleckpipa, fortsatte sedan med flöjt" (SVL Västmanland:134).
Det verkar alltså som om ordet "pipa", som har haft en fast form i svenskan sedan medeltiden, har betecknat gällare instrument (spelpipa, säckpipa, schweizerpipa), medan flöjt, som har lånats in flera gånger, har betecknat tvärflöjt, vilket troligen innebär att tvärflöjten skulle vara ett inlånat instrument.
Inom konstmusiken har enbart tvärflöjt använts under 1800-talet och början av 1900-talet. Blockflöjten användes allt mindre under slutet av 1700-talet och upphörde att användas omkring år 1800 (Hunt 1984). Det nya intresset för blockflöjten tog fart efter 1926 (a a).
Helt säker kan man dock inte vara om det inte sägs vilken typ av flöjt det är. Jag har därför delat in beläggen i mer och mindre säkra. Jag anser att belägg från spelmän är säkra, eftersom man kan anta att de vet något om musikinstrument. Därmed skulle beläggen i "Svenska låtar" vara säkra, eftersom de kommer från spelmän. Ordet "pipa" används även i SVL om spaltflöjter (SVL Dlr 1:96, 162, SVL Dlr 4:177, SVL Vml 134).